Sandra

Satt och läste igenom mitt förra inlägg här, som inte var för allt för länge sedan, om hur allt bara gick kanonbra i livet å allt bara gick framåt... Sen helt plötsligt kan allt bara förändras...
Har gått över två veckor sen nu, men känns som att det var igår.. Igår som vi var och lämnade blommor och tände ljus.. Livet känns bara helt overkligt och man vet inte riktigt nånting.. Allt känns bara meningslöst, skolan, helger å så... Även fast man har trevligt och det känns bra för stunden så hinner man bara gå iväg själv för en liten stund och så kommer tankar och känslor... Det är så jävla orättvist att det skulle bli såhär...
Men, man måste försöka få livet att fortsätta gå framåt men är svårt då allt bara lägger sig på hög i samma takt som högen av panik växer eftersom man inte har någon ork att göra bort ngnting...

Har tänkt så mycket på dig Erik, alla roliga stunder och den där sommaren då vi var ute varje kväll å körde moppe.. Du raoul å martin.. Känns så overkligt att allt det bara är över nu...

Minns första gången som jag vaknade av att DU ringde på min mobil mitt i natten, det hade ju aldrig hänt att vi pratade med varann på så vis... Du och Raoul va ute å körde din epa å ville ha sällskap eller ngt och jag var inte sen på att smyga ut inte...
Finns så många minnen som ja vet att jag aldrig kommer att glömma och ja hoppas att du inte glömmer dom heller..

Imorrn skulle du ha fyllt 21, på samma dag som min mamma fyller år.. Känns som konstigt att man inte får ringa å gratta dig och titta förbi med dumlekakor, det var ju som din favorit... Vet inte hur många gånger du och Raoul var här på filmkväll och bråkade om dom där dumlekakorna... Åh Erik, saknaden efter dig är så stor...

Nej, man ska inte gräva ner sig utan försöka förstå att livet går framåt och att man måste gå vidare... Men känns så fel att gå vidare och försöka leva livet som att inget har hänt när allt man egenltigen vill göra är att borra ner huvudet i kudden och gömma sig för ett tag framåt... Du skulle ju ha varit kvar här me oss och fortsatt skapa minnen ju...

Jag vet att folk runtomkring mig ser mig som glad och kanske tror att jag gått vidare men så är det inte, inte på långa vägar.. Jag antar att jag bara sväljer sorgen och försöker bita ihop för att inte belasta folk runtomkring med allt... Man ska inte behöva vara med om ngt sånt här i min/våran ålder.. Det är nu man ska leva å va glad...

Antar att ni nu som läser detta tror att det är ett "tyck synd om mig"-inlägg, men så äre inte.. Vill bara få ut massa tankar och känslor som man inte vill belasta folk med annars.. Det måste ut annars blir man väl galen... Ni behöver ju inte läsa om ni inte vill så...

Ja, vad säger man mer... Man kan inte sätta ord på känslorna riktigt.. Men jag saknar dig Erik, även fast vi kanske inte umgicks lika mkt nu som förut så saknar jag att skicka ett sms till dig och fråga vad du gör eller kanske bara ringa..

Du förstår inte vilket tomrum du lämnat efter dig, alla som ngn gång träffat dig saknar ditt härliga humör och ditt glada skratt..

Jag vet att du har det bra där du är nu Erik men du skulle gärna ha fått vara kvar här med oss, men ja vet att inga böner eller ord kan få dig tillbaka.. Saknar dig så fruktansvärt mkt vännen, kom gärna hit och hälsa på, lovar att jag inte kommer att bli rädd..

Erik Koistinen 29/4 1988 - 13/4 2009

/Sandra
Everything changes..