Sandra

...I can't stop loving you..

Så vare åter en söndag.. En ledig sådan dessutom! Så skönt!! Nu blire bara att vänta en stund å sen fara till syster å ut å rida! Underbart!

Igår blev de att fara till skellefte me johanna och jennifer! Blev sen utgång me Clara och diverse, synd bara man va för ung för att ta se in på dom bra ställena :P alltid samma problem, alltid för ung! Men trevligt blev de ändå!

Kvällen började med lite förfest hos Clara, lite kortspel å sen lite sanning/konsekvens-kortlek som ja fick i 20-årspresent.. Haha, kan säga att den kan konsten att underhålla!! Ja fick ringa taxi å fråga efter min försvunna morfar som skulle ha åkt med dom igår men aldrig kommit hem.. Ja hann inte så långt innan hon på andra sidan luren sa:
-"Du, du vet att jag har ditt nummer, ja kan anmäla de här...".. IDIOT säger jag då, hur kunde ja glömma bort att he på dolt nummer?! Å sandra dådå:
-"öhhm, jasså? Öhhh, de va bara en rolig grej......"
-"jaha, ja tycker det var verkligen jäääätteroligt!!" hon blev nog lite bitter :P haha, sen va sandra snabb med att
-"ehhm, okej, ursäkta att ja störde, ha en trevlig kväll... hejdå!"

haha, en viktig lärpenning till nästa gång!
Ska man busringa till ngn på en förfest, glöm inte skyddat nummer!

Ja sen blev de lite mer förfest, å sen ut.. Sen hem :P enkelt sammanfattat! Sova, vakna pigg å frisk å snart dags för utflykt till stallet!! Sköönt, älska vädret nu!

Jaa, de va väl som allt, hare bra alla!

/Sandra
It's soon been a year, I can still feel so much pain...

Insåg just att det var BRANO längesen som man uppdaterade här! Vet inte ens om det är någon fortfarande som ens tittar förbi här men..? :P är ju inte de som är viktigt, huvudsaken man får skriva av sig ibland!

Jaa, livet rullar alldeles för snabbt framåt.. Men det känns ändå skönt! Eller det är väl som både och..

Jag kan inte förstå att det snart är 10månader sen.. Hur kan det ha gått så lång tid?! Jag antar, och hoppas, att man aldrig kommer att inse att man faktiskt aldrig kommer få se det ansiktet igen.. Usch.. Var på kyrkan i söndags, dop för systers lille Alwin, och det enda som kyrkan påminner mig om är begravningen.. Hur kunde det hända? Alltefter som dagarna går så känns det nästan bara jobbigare.. Jag antar att det har att göra med att man börjar inse vad som faktiskt har hänt, men även att saknaden växer starkare och starkare och kroppen börjar känna av att det var alldeles för längesen som man sågs.. Det brukar ju bli så, när man inte har träffat en människa på ett bra tag så längtar liksom hela ens kropp och sinne efter att få träffa den människan... Men i det här fallet så kommer det inte att hända...
För ungefär precis ett år, två år och tre år sen så planerade jag, precis som nu, vad man skulle hitta på när man fyllde år, och vilka man skulle bjuda.. Då var allt så självklart, du skulle ju vara med, hur skulle det annars vara? Men nu... Känns bara helt fel..

Neej, vilket deppigt inlägg mitt "första" inlägg blev här.. Ska bli bättre på att blogga nu igen.. Men man känner som mest att man vill skriva här då man är sådär full av känslor, därför kan de bli lite deppiga inlägg ibland..
jaja, nu sovadags, hare bra alla männuskor där ute!

/Sandra
Jag minns det som igår, fast det redan gått ett år...
För en sekund sen fanns du här...

Så var man där igen.. Man hade börjat klättra uppåt och sen rasar stegen.. Usch!

Har inte blivit många timmars sömn inatt.. Låg vaken till halv tre å vaknade sedan klockan sex och var jättepigg.. Sen dess har man bara legat och stirrat på klockan och väntat på att få stiga upp..

Önskar att det inte var såhär just nu, önskar att jag kunde ändra något.. Önskar och hoppas att lyckan kan komma tillbaka..

Var och hälsade på Erik för några dagar sen då jag var ute och gick.. Satt bredvid honom i säkert en timma och pratade, kändes lite sjukt att sitta och prata ensam på en kyrkogård men kändes faktiskt som att han behöver bli uppdaterad om vad som händer här... Och så skönt att prata av sig med någon.. Saknar dig Erikvännen, har fortfarande inte kunnat ta bort ditt telefonnummer från telefonen och antar att ja inte kommer göra de heller förrnst de försvinner av sig själv...


Nej, satan va tungt livet är ibland! Men antar att man inte ska gnälla utan bara bita ihop och gå vidare.. Känns bara så förbannat att när du hittat en människa som du känner att du skulle kunna tänka dig att gå långt vidare med, så ska det bara ta slut helt plötsligt...

Jaja, hare bra alla sommarmänniskor där ute, ser ut som de kan bli kanonväder idag!
/Sandra
If I
Should stay
I would only be in your way
So I'll go
But I know
I'll think of you every step of
the way

Satt och läste igenom mitt förra inlägg här, som inte var för allt för länge sedan, om hur allt bara gick kanonbra i livet å allt bara gick framåt... Sen helt plötsligt kan allt bara förändras...
Har gått över två veckor sen nu, men känns som att det var igår.. Igår som vi var och lämnade blommor och tände ljus.. Livet känns bara helt overkligt och man vet inte riktigt nånting.. Allt känns bara meningslöst, skolan, helger å så... Även fast man har trevligt och det känns bra för stunden så hinner man bara gå iväg själv för en liten stund och så kommer tankar och känslor... Det är så jävla orättvist att det skulle bli såhär...
Men, man måste försöka få livet att fortsätta gå framåt men är svårt då allt bara lägger sig på hög i samma takt som högen av panik växer eftersom man inte har någon ork att göra bort ngnting...

Har tänkt så mycket på dig Erik, alla roliga stunder och den där sommaren då vi var ute varje kväll å körde moppe.. Du raoul å martin.. Känns så overkligt att allt det bara är över nu...

Minns första gången som jag vaknade av att DU ringde på min mobil mitt i natten, det hade ju aldrig hänt att vi pratade med varann på så vis... Du och Raoul va ute å körde din epa å ville ha sällskap eller ngt och jag var inte sen på att smyga ut inte...
Finns så många minnen som ja vet att jag aldrig kommer att glömma och ja hoppas att du inte glömmer dom heller..

Imorrn skulle du ha fyllt 21, på samma dag som min mamma fyller år.. Känns som konstigt att man inte får ringa å gratta dig och titta förbi med dumlekakor, det var ju som din favorit... Vet inte hur många gånger du och Raoul var här på filmkväll och bråkade om dom där dumlekakorna... Åh Erik, saknaden efter dig är så stor...

Nej, man ska inte gräva ner sig utan försöka förstå att livet går framåt och att man måste gå vidare... Men känns så fel att gå vidare och försöka leva livet som att inget har hänt när allt man egenltigen vill göra är att borra ner huvudet i kudden och gömma sig för ett tag framåt... Du skulle ju ha varit kvar här me oss och fortsatt skapa minnen ju...

Jag vet att folk runtomkring mig ser mig som glad och kanske tror att jag gått vidare men så är det inte, inte på långa vägar.. Jag antar att jag bara sväljer sorgen och försöker bita ihop för att inte belasta folk runtomkring med allt... Man ska inte behöva vara med om ngt sånt här i min/våran ålder.. Det är nu man ska leva å va glad...

Antar att ni nu som läser detta tror att det är ett "tyck synd om mig"-inlägg, men så äre inte.. Vill bara få ut massa tankar och känslor som man inte vill belasta folk med annars.. Det måste ut annars blir man väl galen... Ni behöver ju inte läsa om ni inte vill så...

Ja, vad säger man mer... Man kan inte sätta ord på känslorna riktigt.. Men jag saknar dig Erik, även fast vi kanske inte umgicks lika mkt nu som förut så saknar jag att skicka ett sms till dig och fråga vad du gör eller kanske bara ringa..

Du förstår inte vilket tomrum du lämnat efter dig, alla som ngn gång träffat dig saknar ditt härliga humör och ditt glada skratt..

Jag vet att du har det bra där du är nu Erik men du skulle gärna ha fått vara kvar här med oss, men ja vet att inga böner eller ord kan få dig tillbaka.. Saknar dig så fruktansvärt mkt vännen, kom gärna hit och hälsa på, lovar att jag inte kommer att bli rädd..

Erik Koistinen 29/4 1988 - 13/4 2009

/Sandra
Everything changes..