Oj då..
Insåg just att det var BRANO längesen som man uppdaterade här! Vet inte ens om det är någon fortfarande som ens tittar förbi här men..? :P är ju inte de som är viktigt, huvudsaken man får skriva av sig ibland!
Jaa, livet rullar alldeles för snabbt framåt.. Men det känns ändå skönt! Eller det är väl som både och..
Jag kan inte förstå att det snart är 10månader sen.. Hur kan det ha gått så lång tid?! Jag antar, och hoppas, att man aldrig kommer att inse att man faktiskt aldrig kommer få se det ansiktet igen.. Usch.. Var på kyrkan i söndags, dop för systers lille Alwin, och det enda som kyrkan påminner mig om är begravningen.. Hur kunde det hända? Alltefter som dagarna går så känns det nästan bara jobbigare.. Jag antar att det har att göra med att man börjar inse vad som faktiskt har hänt, men även att saknaden växer starkare och starkare och kroppen börjar känna av att det var alldeles för längesen som man sågs.. Det brukar ju bli så, när man inte har träffat en människa på ett bra tag så längtar liksom hela ens kropp och sinne efter att få träffa den människan... Men i det här fallet så kommer det inte att hända...
För ungefär precis ett år, två år och tre år sen så planerade jag, precis som nu, vad man skulle hitta på när man fyllde år, och vilka man skulle bjuda.. Då var allt så självklart, du skulle ju vara med, hur skulle det annars vara? Men nu... Känns bara helt fel..
Neej, vilket deppigt inlägg mitt "första" inlägg blev här.. Ska bli bättre på att blogga nu igen.. Men man känner som mest att man vill skriva här då man är sådär full av känslor, därför kan de bli lite deppiga inlägg ibland..
jaja, nu sovadags, hare bra alla männuskor där ute!
/Sandra
Jag minns det som igår, fast det redan gått ett år...
För en sekund sen fanns du här...
