Mina ögon kan tindra, mina läppar kan le...

...men sorgen i mitt hjärta kan ingen se...

Jag förstår mig inte på människor ibland.. Själv kämpar man för att bry sig och ta hand om alla, även folk som kanske inte förtjänar det de minsta.. Man ställer upp och försöker gång på gång visa att man bryr sig även fast man själv inte står stadigt just då.. Som sagt, livet känns ibland som att man försöker hålla upp andra människor ovanför ytan när man själv sjunker...

..och vad får man då för de? Jo den gången som du väl sänker självförtroenderibban och faktiskt ber en människa om hjälp, eller om att bara få prata, så skiter den människan fullständigt i dig.. Varför ska någon annan måsta bry sitt lilla huvud om hur jag mår?!

Det är sånna gånger som det visar sig vilka människor som man kan lita på och inte.. Men jag förstår bara inte hur otroligt jobbigt det kan vara att bara skicka ett sms, eller ringa, och visa att man kanske bryr sig de minsta.. Och även om man kanske inte bryr sig så kan man väl höra av sig bara för att den andra inte ska känna sig helt värdelös och utblottad?!

Jag förstår bara inte.. Jag vet inte hur länge man kommer orka att gång på gång sätta fast den där stenfasaden i ansiktet och försöka vara stark och stadig för att hjälpa dom stackars människor som faktiskt inte har de så lätt.. De tär på en när man inser att man faktiskt inte är så orubblig som man faktiskt vill vara... Att man faktiskt tar åt sig litegrann hela tiden tills bägaren svämmar över och man inser att man nu är den som behöver hjälp, att man faktiskt också kan behöva prata ut ibland... Så när du väl står där, tittar på dig själv och känner hur otroligt deppad du är och sträcker ut handen för att bli uppdragen ut skiten, så spottar ngn dig i ansiktet och går sen iväg åt andra hållet...

Hur ska man reagera på sånna människor då? Helst skulle man helt enkelt bara radera den människan ur ens liv, fatta att den inte bryr sig de minsta om hur du mår även fast du en gång trott de och bara gå vidare.. Men när man heter Sandra Johansson så verkar ju de där helt omöjligt.. "Hej, Jag heter Sandra och jag anser att alla människor är värda minst en miljon chanser och jag ser bara gott i alla överallt!"... FAN!!!

Hur många gånger ska man måsta bli sviken innan man ska inse att en människa inte är värd att slösa energi på?

Antagligen kommer jag aldrig att avsky en människa så mkt att jag faktiskt lyckas radera numret på mobilen och bara skita i den då den hör av sig.. Antar att det är min förbannelse..

Jaja, nu ska ja nog söka mig i säng och ta igen lite förlorade timmar sömn... Vilken jävla helg de här ha varit!

/Sandra
Every little thing reminds me of you
Honey when you leave me here all alone

Kommentarer
Postat av: sara

vi måste träffas!

2009-09-12 @ 13:54:14
URL: http://sdem.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0